(See below for English) För två månader sen pratade jag med min mamma i telefonen:
- Pappa och jag har köpt biljetter till Peace & Love, vet du vad det är? Vi ska se Bob Dylan.
Pappa skriker i bakgrunden, som han vanligtvis gör:
- Man måste ju passa på innan man, eller jag menar, HAN, dör!
Mamma igen:
- Jaaa, du kanske vill följa med? Vi kan köpa en biljett till dig också…
Visst ville jag det! Var aldrig mycket (eller nånting) för att åka på festivaler när jag var i festival-åldern, men det är aldrig för sent, eller hur?
Dylan var dock en liten besvikelse. Han väste mer än sjöng och alla låtar liksom flöt samman, som en enda framhostad låt. Han är ju iochförsig 70 bast, men ändå, kan man inte sjunga längre får man kanske tänka på refrängen… Kvällens stora behållning var Håkan Hellström — han måste ju vara en av dagens Sveriges i särklass bästa artister. Jag tror alla som ser en spelning med honom — tjej som kille — blir lite kära i Håkan. Den charmen liksom! Inte alla kan bära top hat och transparent svart urringad tröja utan att det blir lite ironiskt… men det funkar för Hellström eftersom han utstrålar nån sorts avväpnande självdistans.
För mig var det här en utmärkt representation av då och nu. Dylan är kult, ja, men hans halvdana uppträdande, ovilja att engagera sig i lite dialog med publiken och vägran att låta närbilder visas på bildskärmarna hör inte hemma i dagens nöjeskultur. Hellström däremot vet exakt hur man charmar en publik. Han utnyttjar all teknik till maximum och får oss alla på knä med sitt underhållande mellansnack och uppenbara tacksamhet att få stå på en stor scen inför en sådan entusiastisk skara fans. Det är svårt att tänka sig att farbror Bob en gång väckte uppsyn genom sitt användande av just elektronik…
Vad kan vi lära oss av detta då? Jo, att man aldrig ska räkna med att leva på gamla meriter och prestationer, hur bra de än må vara (Dylan), utan bör se varje dag som en ny chans att visa vad man går för och hur mycket man älskar och är värd att vara där man är (Hellström).
Went to a music festival called Peace & Love with my mom and day on Saturday. They came to see Bob Dylan, but unfortunately he was a bit of a disappointment (wheezing more than singing). We still had a great time though!
